Jahadå, då hamnade jag mitt i en storm i helgen. Allt mest för att min kära inte kommunicerar, och jag känner att jag inte kan ta ansvar för allt. Orkanen handlade om Kajsa och att maken inte ringt och berättat för sin släkting att vi skaffat hund. Och så fick jag ta den smällen, jag kan väl inte hålla reda på vilka han ringer till och inte? Jag har berättat för "mina". Ibland känns det långt till telefonen när man normalt inte ringer, det gäller både släkt och vänner. Kanske ringer jag personligen oftare om någon ringer mig också....äsch nu har det hänt och saken har fått lämna munnar, och nu så lever vi vidare. Det är inte alltid lätt att ha sina nära och kära långt ifrån sig.
Rätt spännande ändå att jag inte är den enda i världen som makens kommunikation fallerar med, att han har det problemet med andra också....det är iaf en tröst....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar